Åbo Biennalen på Aboa Vetus & Ars Nova är en vart annat år återkommande tävling för modern konst i Finland. Detta år ordnas den för 5 gången. Deltagarna är utvalda av en jury utifrån över 300 sökanden. De 13 konstnärer som valts: Dan Berad, Saara Ekström, Miklos Gaál, Minna Havukainen, IC-98, Kaisu Koivisto, Johanna Lecklin, Susanna Majuri, Juhana Moisander, Jaakko Niemelä, Elisa Sorvali och Hanna Weselius är alla konstnärer som arbetar i Finland eller har finskt ursprung och samtliga verk är gjorda enkom för denna utställning. Vinnaren erhåller ett stipendium på 5000 euro, dessutom får besökarna rösta på sin personliga favorit som får en något mindre prissumma.
Namnet och temat för utställningen är Yta, en outtömlig rubrik som ger rum för ytterst fria tolkningar. Utställningen är följaktligen en mycket varierande och mångfacetterad helhet. Ytan kan vara något man känner och ser, men lika viktigt är också det som ligger under ytan, djupet. Och visst har konstnärerna valt att koncentrera sig på vitt skilda aspekter och associationer av ordet.
Vinnarna Visa Suonpää och Patrik Söderlund är två Åbobor som går under namnet IC-98. Konstnärligt har de samarbetat enda sedan 1998. Verket Teser om samhällskroppen (i labyrinten) består av 29 svart vita ritningar på olika rumsliga utrymmen. Bilderna är placerade i ett rutmönster där en ruta alltid behålls tom. På så sätt kan man röra bilderna och även själv stiga in i labyrinten. I labyrinten finns en animation Riket som använder Rettig palatset - byggnaden som huserar Aboa Vetus & Ars Nova - som historiskt och arkitektoniskt ramverk. Upplevelsen av IC-98:s verk är interaktiv och spännande.
C-98: Teesejä yhteiskuntaruumiista (Labyrintissa), 2008
Museibyggnaden är förövrigt något som återkommer på flera håll i utställningen. Det mest välrepresenterat medlet däremot är animation, något som är typiskt för modern konst. Den rörliga bilden aktiverar inte bara synsinne: den fångar betraktaren i ett händelseförlopp där man tvingas följa med och engagera sig för att förstå verkets innebörd. Det går helt enkelt inte att hasta förbi. Andra för modern konst typiska drag på utställningen är ett experimenterande med olika material, uttrycksmedel och ett närmande av bekanta fenomen och koncept ur en ny synvinkel.
Dan Beard har utgått från det klassiska motiven, människoansikten och djur, men använt för porträtterandet ovanliga material som t.ex. spegelglas, lack och bilmålarfärg. Ytan behandlas här i en kombination av rent materiella och konkreta strukturegenskaper till att i motiven där ansiktet ofta är mer eller mindre utsuddat. Belysande frågan om den mänskliga identiteten.
Dan Beard, The Children's A to Z of Being (Part 1 Determinis)
Identitet är en aspekt av Ytan som också Minna Havukainen har valt som röd tråd. Hon har fotograferat porträtt av maskerade och utklädda skådespelare. Det som skapar spänning i bilderna är kontrasten mellan utseendet och de personliga uttrycken. Bilderna är tagna i stunden då skådespelarna just stigit av scenen, ett ögonblick då personen är mittemellan sin rollkaraktär och sig själv.
Minna Havukainen, Papukaija, 2009
En utställning som denna kan lätt kännas övermäktig och tävlingsutsikterna påverkas oundvikligen av utrymmesplacering och uppmärksamhet. Man vandrar från rum till rum och tvingas hela tiden till omställning, det krävs helt enkelt en hel del engagemang av betraktaren om man vill förstå de olika valen av uttryck och tolkning. Men att den moderna konsten i Finland lever och mår bra finns det inget tvivel om.
av Johanna Bruun
som
(vågar inte säga)
